Therése

Mormor somnade in igår morse iaf..Vid halv 6 på morgonen, ingen ångest ingen smärta, bara lugn o stilla.. Broder ringde o frågade om jag ville åka med upp,men jag bestämde mig för att inte göra det. KÄnde att jag inte skulle fixa att se henne ligga där, inse att hon är död, samtidigt så kan jag känna at jag nog skulle behöva se henne, för just nu kan jag inte få in att hon verkligen är borta. det spelar ingen roll att vi vetat heller att det här skulle hända, det hjälper liksom inte. Så nu blir det begravning då..

Jag var ner på möte igår.. Det kändes som en stor sten som ramla av mina axlar. När jag först kom ner på mötet var jag så himla nervös,,va tvungen å ta en cigg utanför.. klev in,had halv panik, fötterna ville därifrån men jag kände att jag ju var tvungen att vackert sitta där..Har verkligen glömt bort allt med mötena, kom inte ihåg stegen, inte i vilken ordning allt gjordes, fy fasen. Men när jag satt där så insåg jagigen varför mötena hjälpt mig, det är ju det enda stället där alla mina virriga tankar blir tänkta till slut, och där jag verkligen känner att det är okej att så sakta känna efter på mina känslor. Jag tog mod till mig igår o skulle dela, fan, jag trodde inte jag skulle kunna hålla mig från at gråta, så jag sa bara några snabba rader. Det var precis som det var meningen att jag skulle gå, för platsen jag hamnade på, var mitt framför devisen " det vktigaste först", och det jag kände träffade igår var ämnet "tappa inte modet", och det var väl precis vad jag behövde igår, så när jag delat om hur viktigt det just nu är för mig att inte tappa modet så kändes det så himla mycket lättare..jag delade lite längre sedan och fick ur mig lite. Det e så himla skönt, bara man pratar om det så försvinner så många tankar, men att det ska vara såå svårt att tänka på det när man är inne i virrvarret då? Ska sätta upp en stor lapp om det nånstans tror jag =)

Neej, nu ska jag ta en kopp kaffe, lägga mig i bädden o kika på teven eller läsa en bok. Lillan sover inne idag så tänkte lägga mig bredvid henne och höra hennes lugna andetag,,det är något som kan göra en rofylld vill jag lova!

när ska allt bara ta slut? Fan..
Har försökt koppla bort min hjärna hela dagen, och det började bra.. Vi var på leklandet på förmiddagen och lekte o stojade, tittade på telefonen när vi fikade lite och såg att moster ringt.. Anande på en gång att nåt hade hänt.. Fan,,mitt uppe i allt virrvarr så känns det bara som att "kan det aldrig ta slut nån gång"? Måste det alltid hända nåt?
Mormor ligger iaf inlagd på sjukhuset nu =( hon kom dit imorse, eller jaa, på förmiddagen, och jaa, nu e det slutet.. Bara några dagar kvar hade de sagt på sjukhuset. Messade bröderna. Tobbe kom ner till stan nu på eftermiddagen, och Adde kom hit o hämtade upp mig så vi var upp till sjukhuset tillsammans.. Inte kul! Mormor har ju cancer i levern och jag har ju hört at man blir gul i hyn, men jag har aldrig, och hade aldrig kunnat föreställa mig att någon verkligen kunde bli såå gul.. På väg in i rummet var jag tvungen att gå ut i gen, jag klarade inte av att gå in till henne, osså kom det blod ur mungipan, jag visste fan inte vad jag skulel göra. När vi sedan var på väg in igen så bara tittade jag på henne, där låg hon, min mormor i sängen och drog hesa andetag. Min mormor! Den som låg där i sängen liknade inte på långa vägar min mormor =( Men ändå..

Jag visste inte vad jag skulle säga. Hasplade ur mig typ "hur e det" eller nå annat dumt. Va fan säger man till nån som snart ska dö?? Matte sa innan , "var som vanigt". jag försökte, men det var inte enkelt.. Jag såg till iaf att hon inte frös, strök henne på axeln, ville så gärna att hon skulle sätta sig upp i sängen o fråga om vi ville ha kaffe..
När jag sedan kom hem och det lugnade ner sig lite runtomkring så ringde jag min moster, och berätta att jag hade vart hos mormor och hur det var.  Jag sa att jag nog åker upp o hälsar på mormor imorgon också..Moster hade då pratat med sjukhuset bara typ 20 minuter tidigare, och de sa att momor inte ens kommer att överleva helgen, antagligen inte ens den här natten.. Det kanske var sista gången jag såg mormor alltså? Jag kan inte låta bli att tänka på att, jaa, jag vet inte, att jag vill ha henne kvar, ändå, trots allt. Hon har ju alltid funnits, men för hennes skull så vill jag ju också att hon bara ska få somna in nu. Lilla mormor..

Jag tycker bara att det är så orättvisst, jag fattar inte.. Varför vrekar det alltid som att det är de som minst förtjänar det som drabbas hårdast? Varöfr ska en del prövas hårdare än andra? Visst, prövningar gör oss starkare, jag köper det, men ska det aldrig ta slut nångång?? Det känns liksom att det får räcka nu! Nu menar inte jag att tman kan hindra människor från att dö, det är inte det, men annat också, nångång måste det väl ta slut? Eller är det när vi inte prövas längre som vi blivit människor som slutar bry sig??

Mitt jävla virrvarr i huvet vägrar ge med sig.. Har iaf gjort nåt bra idag, men faan vad det sved...Har haft en flaska champagne här hemma i ett skåp i över 2 år..Jag har sparat den, fråga mig inte varför me tanke på at jag inte kan dricka, men iaf..Vi har kastat den idag, Mathias gjorde det, så nu e den borta iaf. Det känns skönt,samtidigt som jag ägnar mycket tankar åt den, o åt att den e kastad.. Funderat lite idag också, får ju nån tanke att jag är som alla andra, men lika snabbt fattar jag ju att en "vanlig" person  mår inte så här dåligt över att inte dricka, jag vet ju det, och jag fattar att nå e fel. Min granne sa nå bra, jag kan ju inte dricka nu, det är försent för det, och det stämmer ju.. Å det e inte det jag vill, egentligen, jag vill bara ha ro igen, sinnesro..
Imorgon ska jag ta tag i allt igen, ska ner på två möten, och jag ska börja läsa i en bok jag har "var morgon ny" tror jag den heter..förrsten, jag skulle börja redan idag kom jag på,  jag skulle tacka för en nykter dag, och för matte och emelie..jag skulle tacka för mig själv också, men det kan jag inte göra, det får bli senare, man måste ju börja nånstans.

Nu ska jag krypa ner i sängen och gosa med det jag verkligen lyckas med här i livet, min älskade lilla unge!! Mathias kommer hem han också snart, och då har jag allt jag behöver. Ni mina väner, får stanna i era sängar, det blir så jäkla trångt me er också i sängen =) Men ni finns i mina tankar, och era ord tröstar o värmer!

Så enkelt egentligen, gäller bara o komma ihåg också =)

Igår kom Emelie och jag hem från pappa o hans fru, både tråkigt att åka men såå skönt att komma hem. Konstigt hur skönt det är att komm ahem efter att ha vart borta några dagar, jag uppskattar verligen at var ahemma nu. Jag kan tänka på förr då jag bara ville fly hemifrån och hur en känsla fanns "hemma" av att allt kändes grått o trist, och inte alls varmt o välkommnande.
Igår när jag klev in innanför dörren så kände jag verkligen hur jäkla bra jag trivs här hemma, hur det känns som vårt. Jag är så nöjd med mitt liv så det finns inte, samtidigt vet jag bättre. JAg färsöker njuta varje dag, som om den var den sista, för alltför många gånger har jag lärt mig att allt bara kan ta slut, inte för att jag tror det just nu, men jag tror att det kan vara bra att påminna sig om det.. JAg menar alltså inte på det sättet att vara negativ och bara förvänta sig att det ska ta slut, utan mer det att man aldrig ska ta något för givet.

Efter att ha vart i Björklinge nu under helgen också så har jag nog mer o mer funderat på om vi inte "måste" skaffa kisse till lillan.. Hon är heelt tokig i katterna där. Det roliga var att hon kom ju på att om man drar katten i svansen så jamar den hihi så emelie hon drog kissen i svansen samtidigt som hon sa "mjaoow", stackars katten, den bara lade sig ner o bara önskade sig bort såg det ut som *fniss*
Det gick faktiskt bra med allergin nu hos pappa, behövde bara ta medicin en gång, o då var jag där i 3 dagar, dessutom fick jag ta medicinen efter att bror o vovve hade kommit, så det var nog inte katterna jag kände av =)

Så jag ska väl bara strötitta lite om det dyker upp någon norska skogskattunge, som inte kostar en förmögenhet, för då blir det nog en liten kissekatt härhemma.. Det är de kissekatterna jag tål lite bättre, men jaa, inte säkert, det lär ju tänkas på ett litet tag till också..

Idag på förmiddagen har vi vart i boulogern och busat där i lekparken lite med Selma o Linda =) Fast lillan var ju så hemskt trötter och vart inte alls på humör för bus tror jag. Men roligt att komma iväg lite!

Ikväll ska vi väl bara ta det lugnt o mysa lite, har ju inte direkt träffat Matte sen i torsdags =( Igår kom han bara hem efer jobbet, käkade lite snabbt och kröp ner i bädden.. Osså vaknar nog lillmajan snart å!