That was then, this is now..
Igår sat jag o funderade och kände att för att ta mig upp ur mitt hål nu så måste ja bestämma mig, för annars kommer det aldrig någonsin kännas bättre..Bestämde därför att från och med idag så skulle jag rycka upp mig..Så imorse tog jag lång dusch, tvätta håret, satt ei linserna igen, har gått me glasögon ändå sen tisdags, o jag hatar att använda mina glasögon..jag sminkade mig igen o klädde på mig annat än bara skitkläder, fast inte så jag orkade bry mig om kläderna direkt..
Sen tog ja promenad, en bra idé just det att jag kände att då kan man släppa allt och bara gå, men en dålig idé för min kropp va nog inte redo för långpromenad redan, jag som precis på gränsen orkar gå omkring här hemma utan att bli yr..Så nu sitter jag med jordens huvudvärk som satt ein efter halva vägen..
Kändes konstigt bara imorse när jag påminde mig själv om att livet måste gå vidare..På något sätt vkändes det som att det e som förut, men att något fattas och aldrig kommer kännas lika. Visserligen är det ju så ockås, men det kändes som en så falsk känsla, att jag ska intala mig själv att allt e bra för att kunna gå vidare.. Men fasen, va ska jag göra då..Kan inte sitta o stirra och må dåligt bara för det som hänt, då kommer man aldrig må bra igen..Ska fokusera på Emelie nu igen, o på Mathias. Vi har det ju bra typ jämt så lika bra att njuta av det istället.. Å faktiskt så har det känts bättre idag ändå, mitt i allt..Jag kan skratta åt Emelie när hon håller på o busar och jag gör lite här hemma igen så just idag så känns det faktiskt som om att jag kommer att överleva =)
Fortsätter med mitt vanliga motto "En dag i taget".. Då ska nog allt bli bra..
Å just ja, i går var Mathias och hämtade ut ringarna också! De e sååå fina, så jag/vi har ju alltid något att se framemot också =)
Har nån talat om för dig hur stark du är? Jag slutar aldrig att imponeras av dig. Inte för att du inte tillåter dig falla, utan för att du har en förmåga att resa dig. Jag tror, och vet av erfarenhet, att sorg ofta kommer och går. Men låter man inte sig själv vara lessen emellanåt, tror jag det är desto svårare att ta sig igenom det och komma ut på andra sidan. Bara skrika till om det är nåt jag/vi kan göra. kram
Kan inte annat än att hålla med Linda! Jag har inte läst här förrän idag, så inte förrän nu har jag nog fattat ordentligt. Varje gång du skrattar är ett steg åt "rätt" håll, även om du har förändrats och kanske inte känner igen dig. Alla saker, stora som små, formar oss ju, men självklart märks det så mycket mer nu. Vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig på nått vis! Kram så länge....//Anna
