Therése

jaa, brukar inte skriva så mycket om min familj,,vilket det finns en anledning till..Om du frågar , så visst kan jag berätta, det e ingen fara, men jag vill gärna välja själv vilka jag berättar för..
Nu e det iaf så att för ett tag sen fick min mormor en cysta i levern, en tumör..Hon har fått strålbehandling med jämna mellanrum. Jag har liksom försökt att hålla det ifrån mig, försökt att inte tänka på det, typ tänker jag inte på det så finns det inte, eller det kanske försvinner iaf..
Men tyvärr så har det inte hjälpt och mormor kommer att dö nu =( det känns, men jag vet inte hur det känns..Att veta, kklart jag vet att om man är äldre så kommer man att dö, men nu vet jag, och det känns så konsigt att man nu bara ska gå och vänta.. När jag får träffa henne, hur ska jag vara, vad ska jag säga? Hur medveten är hon om hur det är med henne? å hur känns det för henne? hjälp!! å på något sätt så är mormor en av de människor som trots avståndet (rent psykiskt) ändå har funnits nära på något sätt.. lite jobbigt, å om det bara kunde få gå fort då, men ändå så vill jag att hon ska få finnas kvar ett tag till, så jag hinner träffa henne o, jaa, jag vet inte vad jag vill egentligen? Egoistiskt? Jaa, jag antar det..

Just nu är hon kvar på sjukhuset och ska vila upp sig lite innan hon får komma till ett korttidsboende..Först tänkte jag inte på det där med korttidsboende, men nu, va hemskt det låter..Precis som att det inte kommer att dröja länge innan hon e borta..Iaf kom hon från början till sjukhuset me vätska i lungorna som de skulle tömma, men hon orkar inte med någon mer operation så de kan inget göra åt vätskan som jag fatta det.. Hur länge kan man leva med vätska i lungorna??

Å vad gör man, stoppar ner huvet i sanden o fortsätter låtsas som inget alls, eller ska jag känna efter o låta det som sker ske? Jag vet ju vad som ska göras egentligen, frågan e väl istället,,måste man känna efter??