Therése

på allt ibland. Jag fattar inte, varför ska det alltid vara så att det e jag som ska var aden mest dramatiska? Alltså, det känns som jag e det, men fan egentligen inte.. JAg vill bara ha den där lugn och ron, men det funkar ju inte..
SKa jag ta avstånd, då blir det fler som blir inblandade och det vill jag inte, det  e ju bara en person jag vill ha på avstånd.
JAg orkar int emed fler besvikelser, jag orkar inte sitt ao låtsas som ingenting. Ja visst, jag tar säkert i, det e väl inte så farligt, nej men den här gången kanske,,jag orkar inte m det där knske en gång till. JAg blir så besviken så, o det e den besvikelsen som gör ont, det e den som svider nu, som ligger där o gnussar under huden och skaver som faan!
Varför e det alltid jag som ska va snäll, jag som ska sköta allt o se till så det flyter på, jag e så jäkla less på det. Neej, int elss, jag kan ffan ta det, men jag e trött, så jäkla förbannat trött på att alltid var adnsom alla ska kunna luta sig mot..
Jag då, när får jag ta plats, när få rjag ta lite tid, jag behvöer också det. Eller ett Tack iaf..

Min bror, han e iaf bra på det, han ser mig, och han kan jag umgås med utan krav eller något, han fattar vad jag menar..
Å neej, jag e inte sur på dig..Jag ville bara ha tid för mig själv, vara med vänner, bara vara jag, inte vara duktig, bara få smita hemifrån och vara med dem som inte vet vad som händer inuti mig..
Men lite sårad blev jag ändå, svennsonlivet, jaa, jag kasnke lever et svenssonliv, eller ja, jag försöker iaf, och jag trivs med det. Det e så jag vill ha det, det ger mig tryyget och jag trivs med det..
Jag provade det andra livet, det gjorde om möjligt ännu ondare, jag kunde fly då för stunden, men på något sätt så kastas man alltid tillbaka till verkligheten för eller senare. De smällarna blir bara hårdare, sårar bara mer och gör bara ondare..
Väljer att var ai det här nu, det får göra ont, just nu kommer jag inte ifrån det, frågan e bra vad jag ska göra. Försöker skita i det, men faan.. Det e svårt, går inte lika lätt att trycka undan allt längre..Därför skriver jag någon rad här, det kanske hjälper, lite..
Just nu känns det bara som att allt bubblar inuti, trycker på, det kanske lättar snart..
Behöver väl det här, behöver bli påmind om allt. Tror ändå att det är ödets sätt att göra sig påmind, påminna om att inte ta något för givet skulle jag tro.. Så jag får väl fuundera lite över vad jag kan förändra nu då..
Fortsätter att önska lugn och ro..

IAf glad o tacksam för det jag har här och nu, det är jag =) o snart vaknar lillan och hennes leende är det som får mig att smälta och glömma allt annat =)